Hanna's world

jag och K i vårt kök som mest påminner om ett kontorslandskap med uppfällda laptoppar och böcker, pennor, kalendrar och en massa nötsmulor som topping...Den här veckan har det suttits vid köksbordet varje kväll. Vi sitter här som två nördar, mitt emot varandra. Båda djupt koncentrerade, allt man hör är små musklick, smattarnde tangenter utblandade med djupa suckar och svordomar och ett och annat bidrag från en snorig A i form a missnöjda vrål inifrån sängkammaren. Tentaångest...jobbångest....tentaångest....jobbångest....det går i cykler, det ena avlöser det andra. Kul liv.

Fast då och då vänder vi skärmarna mot varandra och skrattar lite unisont åt något någon har skickat, oftast av artighet när man blir störd mitt i en mening av "Titta på detta, jättekul, du bara MÅSTE SE DET", "Sen", "nej nu, det går fort, hahaha, jättekul, kom nu" - man tittar och det var väl sådär kul.

Jag längtar efter att det ska bli torsdag kl 15.00 och jag kan få skicka in den här skiten som belastar mig så. Då är jag av med den och kan inget mera göra, underbart. Det känns så jobbigt att skriva på någonting som inte känns bra. Jag vet att jag inte kommer att lämna ifrån mig en text som jag kan vara stolt över och det känns obehagligt på något sätt. Jag vet inte hur jag ska genomföra uppgiften på ett sätt som får mig att känna att det här är ett bra arbete. Usch, jag får väl hoppas på ett G, och blir det inte det ska jag suga åt mig alla hennes kommentarer och tipps och förvandla ett U till ett VG, så det så. Ahhh, nu känns det sååå mycket bättre!