Underbara lugn...
...som har lagt sig över min tillvaro sedan 8.30 i morse. Underbara lugn som sätter in samtidigt som dörren till dagis slår igen bakom mig. Ahhhhh....puhhhhh.....häääärligt......
Och jag har INTE dåligt samvete för mina känslor, inte det minsta. Det har varit ett sant kaos här hemma nu under en tid. Under en odefinierbar tid, dagarna flyter ihop och jag vet knappt vem som var sjuk när och med vilka symptom. Jag vet bara att någon i det här huset alltid är antingen sjuk, på väg att bli sjuk, eller på väg att avlösa en sjukdom med en annan. I vilket fall som helst så är jag väldigt trött just nu. Har sovit dåligt under lång tid och känner bara att semester nästan är ett krav snart. Det är inte endast en önskan, det förefaller vara mer av ett BEHOV den senaste tiden. Batterierna måste laddas. Väldigt snart. Reserverna tryter. *Suck och stön*
Dessutom längtar jag sååå efter min man så jag nästan dör. Jag brukar faktiskt inte sakna honom så fasansfullt annars, vilket nog beror på att han brukar resa mer än vad han har gjort nu under hösten. Jag är inte längre så van vid att bli lämnad på det här brutala viset (och på en HELG!!). Jag har kännt mig så fasansfullt ensam den här veckan och räknar verkligen timmarna tills han kommer hem igen. 38 timmar kvar.
Hmmm....hur kan jag då bäst nyttja den här dagen tro? Jag skulle onekligen behöva ta mig till biblioteket och kopiera lite kurslitteratur (som jag är försnål för att köpa), men det skulle faktiskt kunna vänta tills imorgon när jag ändå har föreläsning. Jag tror jag ska slå slag i saken och fixa till fotoväggen. Jag vet inte hur många gånger jag har hämtat upp hammaren och spiken från källaren i tron om att nu ska ramarna äntligen justeras, men insett att någon sover, någon bråkar,någon har fixat kaffe eller något annat som tvingar mig att lägga ifrån mig hammaren ännu en gång. Kanske skulle jag ta och passa på att fixa till lite här hemma så länge jag är själv om att bestämma? Som sagt, om en sisådär 38 timmar kommer ju mansloken hem igen.... *längtar, längtar*
Och jag har INTE dåligt samvete för mina känslor, inte det minsta. Det har varit ett sant kaos här hemma nu under en tid. Under en odefinierbar tid, dagarna flyter ihop och jag vet knappt vem som var sjuk när och med vilka symptom. Jag vet bara att någon i det här huset alltid är antingen sjuk, på väg att bli sjuk, eller på väg att avlösa en sjukdom med en annan. I vilket fall som helst så är jag väldigt trött just nu. Har sovit dåligt under lång tid och känner bara att semester nästan är ett krav snart. Det är inte endast en önskan, det förefaller vara mer av ett BEHOV den senaste tiden. Batterierna måste laddas. Väldigt snart. Reserverna tryter. *Suck och stön*
Dessutom längtar jag sååå efter min man så jag nästan dör. Jag brukar faktiskt inte sakna honom så fasansfullt annars, vilket nog beror på att han brukar resa mer än vad han har gjort nu under hösten. Jag är inte längre så van vid att bli lämnad på det här brutala viset (och på en HELG!!). Jag har kännt mig så fasansfullt ensam den här veckan och räknar verkligen timmarna tills han kommer hem igen. 38 timmar kvar.
Hmmm....hur kan jag då bäst nyttja den här dagen tro? Jag skulle onekligen behöva ta mig till biblioteket och kopiera lite kurslitteratur (som jag är försnål för att köpa), men det skulle faktiskt kunna vänta tills imorgon när jag ändå har föreläsning. Jag tror jag ska slå slag i saken och fixa till fotoväggen. Jag vet inte hur många gånger jag har hämtat upp hammaren och spiken från källaren i tron om att nu ska ramarna äntligen justeras, men insett att någon sover, någon bråkar,någon har fixat kaffe eller något annat som tvingar mig att lägga ifrån mig hammaren ännu en gång. Kanske skulle jag ta och passa på att fixa till lite här hemma så länge jag är själv om att bestämma? Som sagt, om en sisådär 38 timmar kommer ju mansloken hem igen.... *längtar, längtar*
Kommentarer
Postat av: Jessica
är han hemma nu, drömmannen? kommer ni ut och fikar på söndag när vi kommer? hade varit trevligt med liten välkommskommité...
Postat av: Linda P
Usch ja, trist.... Blev det nån fotovägg?
Trackback