Underbara lugn...
Och jag har INTE dåligt samvete för mina känslor, inte det minsta. Det har varit ett sant kaos här hemma nu under en tid. Under en odefinierbar tid, dagarna flyter ihop och jag vet knappt vem som var sjuk när och med vilka symptom. Jag vet bara att någon i det här huset alltid är antingen sjuk, på väg att bli sjuk, eller på väg att avlösa en sjukdom med en annan. I vilket fall som helst så är jag väldigt trött just nu. Har sovit dåligt under lång tid och känner bara att semester nästan är ett krav snart. Det är inte endast en önskan, det förefaller vara mer av ett BEHOV den senaste tiden. Batterierna måste laddas. Väldigt snart. Reserverna tryter. *Suck och stön*
Dessutom längtar jag sååå efter min man så jag nästan dör. Jag brukar faktiskt inte sakna honom så fasansfullt annars, vilket nog beror på att han brukar resa mer än vad han har gjort nu under hösten. Jag är inte längre så van vid att bli lämnad på det här brutala viset (och på en HELG!!). Jag har kännt mig så fasansfullt ensam den här veckan och räknar verkligen timmarna tills han kommer hem igen. 38 timmar kvar.
Hmmm....hur kan jag då bäst nyttja den här dagen tro? Jag skulle onekligen behöva ta mig till biblioteket och kopiera lite kurslitteratur (som jag är försnål för att köpa), men det skulle faktiskt kunna vänta tills imorgon när jag ändå har föreläsning. Jag tror jag ska slå slag i saken och fixa till fotoväggen. Jag vet inte hur många gånger jag har hämtat upp hammaren och spiken från källaren i tron om att nu ska ramarna äntligen justeras, men insett att någon sover, någon bråkar,någon har fixat kaffe eller något annat som tvingar mig att lägga ifrån mig hammaren ännu en gång. Kanske skulle jag ta och passa på att fixa till lite här hemma så länge jag är själv om att bestämma? Som sagt, om en sisådär 38 timmar kommer ju mansloken hem igen.... *längtar, längtar*
Söndagsångest i mitt hus...
åhhhh....vad jag lider en dag som denna. Solen lyser in och tvingar mig att inse hur smutsigt allting är. Man ser fotspår i dammet på det svarta golvet, intorkade kaffedroppar på dem vita skåpluckorna och det absolut värsta av allt DAMM I LUFTEN! Det riktigt ryker runt damm överallt. Jag förstår inte hur vi lyckas andas in allt det här dammet utan att få kronisk bronchitis. Men så är det i alla fall. Jag är så trött så trött denna äckliga, elaka söndag. Fult väder för alla mina sinnen, och så ska jag bli lämnad ensam mitt i denna sorgens tid. K stryker, tvättar och packar. Skorna putsas så noga så noga. Papper räknas, ipoden laddas. *Suck*. *Djup, djup suck*. Och här sitter jag bredvid som en hund och tittar på och känner sig sorgsen för att husse ska resa bort. Så känns det. Jag HATAR när andra ska resa iväg. Jag gillar inte när folk runt mig försvinner, och absolut inte på en söndag. Söndag som redan är den mest ångestfyllda dagen på veckan. Sen kommer tomheten när han har åkt och jag sitter här själv när alla andra familjer är tillsammans. I veckorna får han gärna åka bort, men helgerna är heliga.
Nej, nu ska jag ta och städa undan lite. Sen hoppas jag att solen snart går ner så att jag kan sunka ner mig i soffan med helgens överblivna godis och hoppas att det snart är måndag vardagen tar tag i en och man inte har tid att vara så självabsorberad och patetisk. Kom igen nu nästa vecka, börja, börja!!
Några timmar senare...
Nåväl, hon är nu ute ur huset och tomheten som jag brukar känna när någon lämnar mig lyser med sin frånvaro. Eller, nja, K's mamma saknar jag faktiskt lite, henne gillar jag faktiskt mer och mer. Tragiskt att hon hänger omkring med en sån trist madame.
Nu har jag i alla fall lyckats lugna nerverna en smula. Mitt förra inlägg var väl kanske väl hårt, men vissa blir man bara ARG av, så det så.
Åk heeeeem för f------n.....
Gahhh!!!Jag räknar timmarna tills du flyttar din feta röv från min soffa och sätter dig och hela din fula personlighet på tåget och drar tillbaks över östersjön. Hade du varit organdonator hade jag nästan hoppats att tåget skulle köra på dig. Men bara nästan. Livet önskar jag trots allt inte ur dig. Jag önskar bara att du skulle ta och leva det jävligt långt bort.
Puhhh...vad skönt det var att skriva av sig.
Mina nya blommor
Lite snygga kvistar och liljor i provrör fick äran att piffa till den gamla fina urnan, blev riktigt bra tycker jag och luktar
wuuunderbaaar
Ok,ingen höjdarbild precis. Kameran har tyvärr åkt i golvet en gång för mycket (eller 10)...Badrummet fick hålla till godo med en liten blomma...inte jättespännande. Jag har lite planer för den här väggmodulen som jag inte har tid att förverkliga så det blir en provisorisk lösning.
Oj, vad suddigt det blev...hmmm, ok kameran får hoppa upp några steg på priolistan, det blir klarare och klarare.. Ett sött litet träd blev bra där.
Tulpaner, denna fantastiska blomma! Gudomliga när dem är nya, asfula när dem blommar tycker jag, då åker dem ut direkt.
Hallen måste ju också få sitt. Men visst, en annan kruka skulle verkligen inte skada där. Prio 1022
Och sist men inte minst mina små våriga värmeljushållare från last year har dykt upp för en andra säsong!
Så, våren, välkommen in och snälla stanna!
Vår, vår, älskade vår!
Nedan följer en serie bilder på mina inköp. Det luktar SÅ gott i mitt hem just nu!
Då sitter vi här igen...
Fast då och då vänder vi skärmarna mot varandra och skrattar lite unisont åt något någon har skickat, oftast av artighet när man blir störd mitt i en mening av "Titta på detta, jättekul, du bara MÅSTE SE DET", "Sen", "nej nu, det går fort, hahaha, jättekul, kom nu" - man tittar och det var väl sådär kul.
Jag längtar efter att det ska bli torsdag kl 15.00 och jag kan få skicka in den här skiten som belastar mig så. Då är jag av med den och kan inget mera göra, underbart. Det känns så jobbigt att skriva på någonting som inte känns bra. Jag vet att jag inte kommer att lämna ifrån mig en text som jag kan vara stolt över och det känns obehagligt på något sätt. Jag vet inte hur jag ska genomföra uppgiften på ett sätt som får mig att känna att det här är ett bra arbete. Usch, jag får väl hoppas på ett G, och blir det inte det ska jag suga åt mig alla hennes kommentarer och tipps och förvandla ett U till ett VG, så det så. Ahhh, nu känns det sååå mycket bättre!
Idag käns det liiite bättre...
Nu sitter jag i alla fall här och har precis lagt min egen terrorist, efter att ha serverat honom en hemlagad, välbalanserad måltid bestående av köttbullar och potatis, med äpple till efterrätt. A ska vara glad att han har en så präktig och ansvarsfull mor. Och jag ska vara glad att McDonalds introducerat köttbullar på menyn. Tack McDonalds. Tack för att ni tänker på svintrötta småbarnsmorsor som inte får sova och som inget hellre vill än att utfodra sina barn mer era välbalanserade måltider, och som inte ser någon prestige i att rulla köttbullar...TACK
Jag borde verkligen inte sitta här...
Jag är väl helt enkelt ett fett jävla undantag i så fall. Med eller utan barn jag sitter alltid kvällen innan. Det är för mig ett normalt beteende, det hör liksom till. Och man kan ju inte lära en gammal hund sitta, eler hur? Och jag fyller faktiskt 30 i år, så det inbegriper väl mig då antar jag.
Jag är på ett fruktansvärt uselt humör idag, vilket vid närmare eftertanke har pågått hela helgen. Jag har hela tiden intalat mig själv att det är barnens fel, men blev jag precis upplyst av kursare J att sockret är boven. Jag är på sockerdiet, vilket inte innebär att jag endast äter socker utan att jag utesluter detta ur kosten. Jag samlar på mig "bonuskalorier" som ska omvandlas till semlor i februari är det tänkt... Ja, så jag har abstinensbesvär, det är därför jag känner mig nästan gråtfärdig så fort någon motarbetar mig. Och jag blir motarbetad ständigt och jämt.
Jag tror i och för sig att besöket på polarn&pyret igår bidrog starkt till att mitt humör föll till botten och nu har svårigheter ta sig upp. Folk stod i långa köer utanför, hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de hyrt in kändisar som expediter eller att kläderna var gratis eller nåt. Klockan prick tio öppnades portarna och folk sprang in som hyenor och slet till sig allt de kunde komma över. Det var nästan lite obehagligt hur folk trängdes och armbågade sig fram, med något hetsigt, nästan djuriskt i ögonen. Kändes på något sätt primitivt. Som om dessa människor kämpade för något för dem existentiellt avgörande. Men visst, vad gör man inte för en polarn overall nedsatt 30%...Människan droppar sina principer illa kvickt när något är billigt, då djävlar ska det FYNDAS!
Och fynda gjorde även jag. En röd plyschmysdräkt till M som numera vägrar ha på sig "vanliga" kläder. Han har glidit runt i en urväxt noppig fleecedräkt från maxi på tok för länge nu, och jag har, efter många långa övertalningsförsök, mutningsförsökt, sanktioneringsförsökt, bittert insett att ungen visserligen har en urdålig smak, men det är hans dåliga smak och den får man väl snällt respektera då. Välja sina strider hette det ju, och eftersom vi bråkar om allt annat, fick jag snällt kapitulera och inhandlar alltså numera mysdressar....(åhhh, jag tänker på de fina jeansen, manchesterbyxorna, skjortorna och västarna som ligger så övergivna och bortstötta i byrån..*sväljer gråten*)
Nej, nu har jag traggat klart föri afton. Åtminstone for now. Måste gå och äta några torra plommon och sluta tänka på semlorna som dansar runt på rad och sträcker ut tungan åt mig i mina innersta tankar. Stick och kamma era mjälliga florsocker skallar!! *Svär*
Alltså.....get out
Känslorna har svalnat mellan mig och min soffa..
En vit snygging hade gjort sig förbannat bra där i hörnan eller vad tror ni? Kanske tom utan fotpall till en början? Längtar,längar....lite dåligt samvete har jag iofs. Lilla Tomelilla som tjänat oss och våra (ok min) breda rumpor i över 4 år nu. Men den passar inte så bra till bruna Stockholm och den tar upp plats vi egentligen inte har råd att förlora. Så, dagarna är räknade...
Jag kom precis på att om vi slutar äta så sparar vi ju massor med pengar och blir så små att vi passar båda två i en fåtölj, det är ju extremt kostands effektivt, eller not?
Barn som ljuger är möjligtvis genier...
...i alla fall enligt en säkert högst vetenskapligt utförd undersökning vars resultat publicerats i självaste Aftonbladet (hrmm)...Nåja, utöver tendens att fara med osanning skall barnet även bli fly förbannad när den inte får sin vilja igenom (vilket ju förövrigt är rätt sällsynt bland barn..) samt tala oavbrutet (även detta mycket exotiskt). Så, min slutsats blir att jag med största sannolikhet har ett sovande geni hemma hos mig i skrivandets stund. Alla kriterier stämmer 1:1. Min son, M, som jag här på bloggen har börjat tituera 'Pygmen', beter sig sedan några veckor tillbaka som en notorisk lögnare (som alltid pratar och jämt är sur, eller nästan jämt, dvs när han inte är sprudlandes happy. Hmm...Borderline månne? Nej, GENI!!) . Att han berättade på dagis att jag ALLTID sitter och röker på hans rum var första slaget. Jag blev ju ganska förvånad när dagispersonalen skrattande frågade mig om jag varit och tagit morgonblosset då jag anlände till dagis en morgon för lämning. Som tur är så vet personalen att jag är en relativt vettig person, men föreställ er att han hade lagt fram samma story för någon som knappt träffat mig. Inte jättekul.
Nåja, detta var ju några veckor sedan och jag kan numera kanske inte skratta åt det, men jag kan kanske le lite åt det i alla fall. Idag kom så nästa slag. M har nyligen fyllt år och skulle firas på dagis i morgon var det tänkt. Han var väldigt noga med att han minsann skulle bjuda på glass, och det skulle vara en speciell sort, jordgubb med choklad i och det MÅSTE vara STRUT. Ett absolut krav, ej förhandlingsbart. Ok, ok tänkte jag, det är du som fyllt år, du bestämmer. Jag åkte runt idag för att hitta glassar som stämde in på kravprofilen. Fick pröjsa en hundralapp (vilket är förhållandevis dyrt för en packe barnglass) men what the heck tänkte jag, det är han värd.
Så, kom jag till dagis i eftermiddags för att hämta barnen, och det första M's fröken säger är
"Då har vi firat honom då"
"Va?!, men det var ju imorgon!"
"Nej, det var idag, imorgon ska vi ju fira NN"
"Men jag vet att vi bestämde fredag, jag har ju extra fixat glassen till imorgon och allt"
"Glassen? Men det var väl er glass som låg i frysen där nere"
"Nix"
"Näha, vems var den då"
*SUCK*
Så visade det sig att personalen extra har visat M glassarna och frågat om det är glassarna vi har köpt.
"Jaaaa, det är preciiiis dem glassarna. Miiiina glassar" hade han övertygat dem om. Och vad var det för glassar då tror ni? Några sketna tunna ispinnar....De dög visst alldeles utmärkt. Grrrrr.....Nu sitter jag här med mina dyra glassar som jag INTE tänker lämna till dagis i alla fall. Jag tänker ta dit några av mycket lägre kaliber. Som sagt, vi ska bli sparsamma. Någon som vill komma förbi och köpa en? 20 spänn/st! Passa på att FYNDA.....!!
Tentaångesten...
kommer långsamt smygande. Än känns det inte akut, men det börjar brännas. Usch, jag har verkligen ingen lust att skriva bara för att jag måste, och om ämnen som känns uttjatade och elementära. Tråkigt, ospännande och som ett nödvändigt ont känns det. Jag önskar att vi hade fått någon klurig fråga, eller ett fall att lösa. Någonting mer utmanande som liksom skakar liv i en. Istället tvingas vi skriva någon slags sammanfattning på kurslitteraturen, som mer känns som en avrapportering än som en examinering. *Djup suck*
Vad kan jag mer gnälla över...jo, att det känns som om man har hål i plånboken när elpannan är påslagen. Vi har visserligen en pelletspanna som brukar vara i bruk, men just nu inväntar vi pelletsleverans,så i väntan på att de kära, efterlängtade pelletsen ska dyka upp, tvingas vi bita i det jävligt sura äpplet och slå på elpannan. Känns som om någon hemligt drar pengar från ens konto eller nåt. Känns som ett rån helt enkelt. Jag får ångest bara jag tänker på hur den tickar därnere.
What else...Jo, golvvärme är DYRT. Varför informerade ingen oss om denna hushållsekonomins största fiende?? Bara badrummet (köket och hallen har sedan länge stängts av,närmare bestämt sedan första elräkningen sedan vi flyttade in anlände) som visserligen är på 11kvm kostar ca 30kvh/DYGN, sug på den. 30 spänn omräknat. Usch, nej, jag blir kall inombords bara jag tänker på det. Som tur är har mannen som är en slugis kommit på att vi kan montera tillbaks elementet som hängde i badrummet innan och stänga av golvvärmen där inne också. Det blir inte en dag för tidigt.
Anledningen till denna snålhet är att vi ska bli sparsamma i år. Vi har bestämt oss för att bli bättre på att hålla koll på inköpen och bättre på att spara. Vi har ju några kommande resor framför oss som man ju inte vill ruinera sig själv för att kunna genomföra, så nu ska vi bli prisjägare är det tänkt. Jag känner mig riktigt motiverad faktiskt. Här ska inte en onödig krona rulla i fortsättningen.
Tyvärr fick jag just två mail från Toddlers och Polarn att rean startar denna veckan...Attans! Men kläder till barnen kan väl inte räknas som onödiga inköp eller?
Så, nu har jag ventilerat klart för i afton.
Jag överlevde..
M gav sin kära mor ett riktigt gott skratt i bilen tidigare i går, så det var egentligen bara rättvist att han fick lite tillbaks. Vi körde förbi en gård på väg till M's mormor. Plötsligt lunkar en häst med en filt över ryggen längs med landsvägen där vi kör. "Mammaaaa", ropar M, "varför har kossan overall".HAHAHA, tja, det ÄR ju faktiskt vinter...
Så här glad är man när man är en Lahikuvo
Till Toscana
...bär det av i juli. Nu har vi efter mycket möda och stort besvär äntligen lyckats enas om en lämplig destination för vår stora familjesemester. 'Stora' syftar på att även bonusarna ska med, vilket ska bli riktigt kul. Ungdomar är alltid stämningshöjare, eller? Ok, i de flesta fall inte, men när man erbjuder dem sol, bad och en och annan öl blir det säkert kul för alla. I alla fall för mig som har tre potentiella barnvakter istället för enbart en... Jag ser framför mig hur jag ligger där under en oversized solhatt och njuter av min första skönlitterära bok på år (känns det som i alla fall). Nu är det alltså bokat och klart. Två veckor i ett hus nära havet, i ett vackert landskap, en timme norr om Pisa är vad jag ser fram emot. Och det känns BRA.
På tal om ungdomar. K's son V var här över nyår. V's kommentar på Lillkillens blonda hårsvall var
"A är en lahikuvo"
"En vad??" undrade vi alla.
"Lang hinten - kurz vorne" (Långt bak - kort där fram)
Intressant att tyskarna har ett färdigt begrepp för den här typen av frisyr. Men det är klart, där lär det ju finnas en annan efterfrågan än här. A behöver inte känna sig som en outcast när han besöker sitt faderland åtminstone. Definitivt inte när han närmar sig sin fars hemtrakter öster ut i alla fall...
Ett år senare...
Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med bloggandet är. Det är ju inte så att jag har så ofantligt mycket tid att döda, eller att jag har ett särskilt intresse som bara måste utövas, diskuteras, ventileras. Så särskilt många bilder planerar jag inte heller att publicera då jag inbillar mig att mördare och annat löst folk ska känna sig välkomna mitt i natten när min käre make är på tjänsteresa. Ok, så nu har jag avslöjat att jag är paranoid också. Faktum är att jag är både paranoid, kontrollfreak och har tvångstankar. Allt under kontrollerade former naturligtvis...
Skämt åsido så är jag ganska mesig vad gäller publicerande av bilder av mer personlig karaktär. Kanske obefogat, men man är ju välsignad med en fantasi utöver det normala, vilket pygmen har ärvt. Nyligen fick jag äran att ta del av en oerhört detaljerad beskrivning av ett larmsystem, som, enligt pygmen (som för övrigt hunnit fylla fyra år i dagarna), består av en kamera på en lång arm som har som funktion att varna oss i tid om det skulle komma in någon oanmäld drake alternativt monster på vår tomt. Vi skulle med detta raffinerade övervakningssystem hinna ringa både brandkåren, polisen och alla indianerna innan draken/monstret hinner upp på vårt däck för att där ta sig in genom altandörren och blåsa eld på oss genom sina (direkt citat) "Stooora näshååål". Fan vad jag är glad att någon i familjen kom på det. Som sagt, jag är paranoid, men DET scenariot hade jag inte räknat med. Tur att man har pygme.